Ett tillfälligt besök hos en allergiläkare förändrade livet

Melissa följde med en vän till hennes läkartid när läkaren kommenterade hennes nasala röst och började ställa frågor – om längden på hennes föräldrar, hennes sko- och ringstorlek. Lite upprörd över det direkta sättet berättade Melissa för läkaren att hon är längre än båda sina föräldrar, att  hon har större fötter än de flesta av hennes jämnåriga kamrater och att hon aldrig bär ringar eftersom de inte passar.

"Och då sa läkaren, 'Jag tror att du har akromegali. ' Jag tänkte för mig själv 'Vem är du? Jag har inte träffat dig förut'," minns Melissa. Men läkaren fick henne att lova att så fort som möjligt boka tid hos en endokrinolog.

Melissa höll sitt löfte och därefter gick allt fort. Blodprover visade att hennes tillväxthormon låg på en nivå fyra gånger det normala och en påföljande MR-undersökning visade på en makrotumör på hypofysen. Melissa diagnostiserades med akromegali.

Hon genomgick två operationer för att ta bort tumören, följt av sex veckors strålning, men en liten del av tumören finns fortfarane kvar. ”Eftersom den sitter på min synnerv måste dem vara väldigt försiktiga med det som är kvar. Om de tar bort resten kan jag bli blind”, förklarar Melissa. "Egentligen borde jag inte ha syn på mitt högra öga på grund av tumörens placering, men det har jag. Jag bär glasögon, men förutom det är synen bra.”

Melissa har inte många minnen från själva operationen, men hon minns efteråt när luktsinnet kom tillbaka. 

"Ungefär två veckor efter den andra operationen plockade de ut packningen och jag fick äntligen lukten tillbaka. På vägen hem passerade vi mitt favoritbageri, och när jag kände doften av det färska brödet började jag bokstavligen gråta, jag var så upprymd att jag kunde känna doften!"

I efterhand har Melisssa insett att symtom som kraftig huvudvärk och oregelbunden mens börjat redan flera år tidigare, men det var inte förrän hon fick sin diagnos som allt föll på plats. "Det var många små saker som inte var allvarliga men efter att ha fått diagnosen kunde jag se tillbaka och se att de faktiskt berodde på akromegali", säger hon.

"Bara att veta gör skillnad. Det är nog det största; att veta gör att jag kan hantera symtomen bättre. Det har gett mig ett slags sinnesro. Det är vad det är och det finns inte mycket jag kan göra åt det. Jag måste leva med det och jag har kommit att acceptera det.”